Dag 18 - 3 nov

Idag gick vi för att hämta vagnen på smedjan. Vi trodde att det skulle bli vår sista promenad dit men vi hade fel. När vi kom dit arbetade en kille med vagnen och den skulle vara färdig om 30 minuter. Inte orkade vi stå där och vänta så vi gick tillbaka till gästhemmet tomhänta.

Kristin åkte för att träffa ett svenskt par som bor i Etiopien sedan 3 år tillbaka med två andra svenska kvinnor. Det intressant och spännande att se vilket arbete utförde. Bland annat så fick kvinnor som tidigare bott på gatan med sina barn lära sig att baka hos dem. Barnen fick samtidigt barnvakt.

För att vara säkra på att vagnen verkligen var färdig gick Jakob och Anna inte till smeden förrän på eftermiddagen. Mycket riktigt så var vagnen klar och vi tog med sig den hem.

Som kvällsmat värme vi en risrätt från lunchen för att bli riktigt mätta innan vi skulle åka. Det är skönt att veta att det var sista gången vi skulle äta denna rätt och det gjorde det lättare att få ner denna rätt som vi ätit åtal gånger de senaste två veckorna. Blir gott med svensk mat och speciellt mammas mat när vi kommer hem.

Timmarna innan vi åkte spelade vi rappakalja. Detta var mycket trevligt, det var liksom sista kvällen med gänget. Vi klockan nio tog vi ett sorgligt farväl till alla och åkte mot flygplatsen. Tack Etiopien för en fin resa!

Dagens bottennapp: Tråkigt att åka ifrån alla
Dagens höjdpunkt: Att snart vara hemma och sova i sin egen säng och äta svensk mat

Dag 17 - 2 nov

Kristin var på morgonen på gudstjänst i en engelsktalande kyrka tillsammans med två volontärer. På eftermiddagen tog hon sig till ett etiopiskt bröllop. Det var en spännande upplevelse och det förvånansvärt likt ett svensk bröllop. En tydlig skillnad var dokumenterandet av vigseln. I Sverige är det en som filmar och tar kort lite diskret medan det på detta bröllop fanns ett helt filmteam. Två personer hade var sin videokamera och två andra assisterade och höll upp två stora strålkastare för att alla skulle synas bra på filmen. De filmade inte heller bara scenen utan även alla gästerna i kyrkbänkarna blev filmade två gånger.

Anna och Jakob tillsammans med Ted, Sara och Linn tänkte på eftermiddagen ta en mysig fika på ett café inte långt ifrån gästhemmet. Väl inne uppstod ett mindre kaos då fem vita ungdomar beställde sina bakelser och gick för att sätta sig. Under hela fikastunden stod en kvinna och titta på oss och vill finnas till hands så fort vi gjorde minsta lilla rörelse. Det var jobbigt att hela tiden vara iakttagen.

Kvällen bestod av mat, rappakalja och film. Det var trevligt att umgås med vännerna på gästhemmet en sista kväll. Vi har sett en del film eftersom det är kolsvart på kvällarna och det inte finns så mycket att göra, sedan så behöver man även rensa hjärnan lite efter alla intryck man har fått under dagen.

Det är med blandade känslor vi tänker på att vi imorgon kväll ska åka hem. Det ska bli skönt att komma hem till familj och vänner samt en bekväm vardag som vi faktiskt lever i. Att få äta svensk mat och dricka vatten direkt ur kranen är något vi saknar. Samtidigt är det många relationer från Etiopien vi kommer att minnas med glädje. Den afrikanska tidlösheten som råder i Addis är en stor skillnad från Sverige. Det kommer att bli stor kontrast att behöva stressa till bussen på onsdag morgon och passa en tid när man i Addis när som helst kan gå på gatan och hoppas in i en minibuss, tidtabeller existerade inte här i Addis.

Dagens bottennapp: Att det är sista kvällen
Dagens höjdpunkt: Rappakalja

Dag 16 - 1 nov

Idag klockan tre skulle vi filma en kvinna som bär vatten samt när hon kör vagnen. David, en av volontärerna, följde med oss för att tolka. Först gick vi för att på ett café låna vattendunkar och därefter hem till kvinnan som skulle vara med på filmen. För att slippa att ha massor barn runt oss traskade vi uppåt berget. Kristin som är väldigt förkyld orkade inte hela vägen så hon vände och gick tillbaka till gästhemmet. När vi kommit upp på berget gick de ena hjulet på vagnen sönder. Fyra ekrar var för lite. Eftersom vi gått en bra bit spelade vi klippen som behövdes med ett trasigt hjul. Vi filmade på en stig på bergssluttningen och fick de materialet vi behöver.

När vi tagit oss ned för berget gick vi direkt till smedjan för att lämna in vagnen för lagning. De lovade att laga de trasiga ekrarna samt att sätt dit fyra nya ekrar på varje hjul tills på måndag. Vi hoppas verkligen att de nu gör detta eftersom det är på måndag vi åker hem.

Kvinnan som var med i filmen sa även att hon gärna ville ha vagnen. Hon har tre småbarn. Hon kanske inte är den som behöver vagnen allra mest men om vi ger den till henne kan vi med Sofia och Davids hjälp följa den fortsätta utvecklingen. Då kan vi få veta slitage och hur den används bland annat. Då vi anser detta vara en väldig fördel har vi beslutat att ge vagnen till henne.

Dagens bottennapp: Att vagnen gick sönder
Dagens höjdpunkt: Att materialet till filmen är färdigt

Dag 15 - 31 okt.

Idag var vagnen äntligen klar när vi kom till smedjan. Hjulen sitter inte enligt ritningen, men det finns både för- och nackdelar med detta. Vi ville att hjulen skulle sitta i mitten, under vagnen, men de hade placerat hjulen på var sin sida utanpå vagnen. Som konstruktionen är nu, är vagnen stabilare att köra, men det blir svårare att använda den på mindre stigar. Hjulen fyra kraftiga ekrar vardera samt kullager, vilket är en stor fördel då den rullar bättre. Eftersom hjulen inte sitter i mitten kan man få plats med ytterligare en dunk. På väg hem med vagnen stannade vi till vid ett av de små stånden för att köpa snöre.


Vi ville uppleva Afrikas största marknad, Merkato, så vi åkte dit med tre andra ungdomar från missionen. Marknadsbesöket blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Vi trodde att Merkato skulle vara som den marknaden som finns utanför gästhemmet, fast i mycket större skala. Den var i mycket större skala, men den var inte alls lika mysig och standarden på sakerna som såldes var mycket lägre. Det var otroligt hetsiga säljare som dog i en och desperat ville packa på en massa saker. Det var nästan lite obehagligt, man kunde inte ens kolla på utbudet utan att de trodde att man var jätteintresserad och gav ett pris.

Bottennapp: Marknaden Merkato
Höjdpunkt: Att vagnen äntligen är klar

Dag 14 - 30 okt.

Idag skulle vagnen vara klar, för andra gången. En sista promenad till smeden och sedan skulle allt vara klart. När vi väl kom dit så berättade de att de glömt att köpa slangar till hjulen. Gah!! Afrikaner alltså! Han skulle ordna det till imorgon. Besvikna gick vi hem igen.


Som tröst tog vi en shoppingrunda, som turister, på Shiromedas marknad. Vi köpte T-shirtar, sjalar, smycken, handgjorda korgar och väskor. Mycket trevligt. Alla försäljare är väldigt angelägna om att få in oss i just deras köpstånd. Det kan bli påfrestande, då de vill att vi ska köpa både det ena och det andra till höga priser.


När vi kom hem pluggade vi och såg en film.


Vid fyratiden begav vi oss, tillsammans med Linn, till Intotoberget för att se lite mer av det fattigaste området i Addis Abeba. Förutom att vi hade omkring 30 barn runt om oss och att Linn fick en sten i huvudet av ett av barnen var det en intressant promenad. Vi fick se hur fattiga människor bodde. Det var trångt, smutsigt, skräpigt och luktade illa. Det är hemskt att se att människor faktiskt bor såhär.

Nästan alla har stora plåtstaket för att få insynsskydd och verkligen visa vad som är ens egendom. Efter att nästan ha gått vilse bland Intotos gränder hittade vi tillslut tillbaka, innan mörkret hade fallit, till den väg som leder till Swedish Mission.

Dagens bottennapp: Vagnen var inte klar, som de ännu en gång hade lovat

Dagens höjdpunkt: Den lyckade shoppingrundan

Dag 13 - 29 okt.

Idag vaknade vi av att regnet smattrade mot vårt fönster, så vi började dagen med att plugga.

Det regnade sedan hela dagen, vilket är väldigt ovanligt eftersom det är sommar i Etiopien. Det beror förmodligen på klimatförändringarna. Under ett kort regnuppehåll passade vi på att gå ner till ett Internetcafé för att göra ett tredje försök att skicka iväg blogginläggen. Undertiden som vi satt där öppnade sig himlen ovanför oss och regnet vräkte ner. Vi har aldrig vart med om att det regnat så mycket tidigare. Till vår stora glädje lyckades vi, trots ett strömavbrott, få iväg alla blogginlägg på en och en halv timma. Knepet för afrikans surfing är att vänta, vänta och åter vänta. Ett bra tips för er som vill åka till Afrika är att skaffa Yahoo, för hotmailen är grymt seg eftersom den innehåller väldigt mycket reklam. Någorlunda torra lyckades vi ta oss tillbaka till Swedish Mission där vi åt mat och umgicks med de andra på missionen.

Något som är väldigt tråkigt är att städerskorna som jobbar här på gästhemmet har stulit pengar från rummen. Totalt har ca femtusen kronor försvunnit. Som tur är har vi inte blivit drabbade, men det känns ändå otryggt att veta att man inte kan ha sina grejer säkert på rummet.

Under kvällen som vi tillbringade runt ett 1000-bitarspussel drabbades vi av ytterligare två strömavbrott, ett kort och ett längre på två timmar. Det blev stearinljus för hela slanten. Kvällen avslutades med en skräckfilm, så vi kunde sova gott på natten.


Dagens bottennapp: Stölderna på gästhemmet

Dagens höjdpunkt: Att Internet fungerade.

Dag 12 - 28 okt.

Tisdag. Idag skulle vagnen vara klar. Hoppfulla promenerade vi till smeden för att se om vår beställning var färdig. Det visade sig att den inte var klar. Vår tolk blev märkbart irriterad och gnällde på dem. Anledningen till förseningen skulle tydligen vara att de haft något möte och därför inte hunnit. Man blir verkligen trött på afrikaner! Nu har de lovat att vagnen ska vara färdig på torsdag. Vi får väl se hur det blir med det...


Innan lunch hann vi även växla lite mer pengar på Hilton och bekräfta våra flygbiljetter. Bekräfta biljetterna till Sverige är tydligen något som måste göras, annars får man inte åka med. Lite skumt sådär.


På kvällen gick på Lucys. Det är en mycket fin restaurang där maten smakar ungefär som hemma. Det köptes allt från pizzor till pepparstekar. Otroligt välförtjänt efter en vecka i det hemska Chencha.


Sent på kvällen följde vi med på en outreach med WSG, för att uppleva alla hemskheter som sker nattetid i Addis. Först fick vi se massor med uteliggare. Vi frågade dem lite frågor och fick en liten inblick i hur deras vardag ser ut. De flesta var så kallade Daily workers, viket innebär att de tidigt på morgonen går till exempelvis en byggarbetsplats och frågar om de har något jobb åt det under dagen. Har de tur kan de tjäna några burr. Brooke som var med på outreachen berättade för oss att ett stort problem som finns band uteliggarna är att de alltid lever för dagen och inte har någon tanke på morgondagen. Om de en dag lyckas tjäna 40 birr skulle de göra av med det direkt och inte Spara det. Det är även vanligt att de har beroende av olika slag, till exempel droger. Trots kylan, fanns det massvis med människor utmed trottoarerna. Vi såg nästan bara män. Vissa hade en filt eller en presenning att krypa under, men de flesta hade inte ens det. Helt ofattbart att människor kan bo på det här sättet.


Därefter kördes vi till de värsta horkvarteren där mängder av prostituerade tjejer bjöd ut sig. Detta var ännu värre att se. På vissa ställen stod det tjejer med knappt fem meters mellanrum, som stod lutade mot sin dörr och väntade. När vi åkte förbi skymtade vi de små utrymmena som bara rymde en säng. För en kortare stund kunde de tjäna mellan 5 och 20 birr och för en hel natt 50 birr, beroende på mannen. Det är väldigt vanligt att tjejerna blir slagna och misshandlade. WSG uppskattade att det fanns 200 000 uteliggare och 50 000 prostituerade, men vi tror inte att siffrorna är så höga eftersom det då hade kryllat av människor på gatorna. Vi kan garantera att det inte var två Borås Stad på gatorna, även om det var mycket folk i rörelse. I Etiopien finns det ingen folkbokföring, vilket också gör det mycket svårt att uppskatta hur många som bor i staden.


Dagens bottennapp: Att se alla prostituerade

Dagens höjdpunkt: Maten på Lucys

Dag 11 - 27 okt.

Idag vaknade vi tidigt, i hopp om att komma iväg hemåt före gryningen. Vår hoppfullhet mattades dock ut, då vi insåg att afrikanerna ännu en gång inte skulle hålla tidsplaneringen. Vid femtiden, då vi skulle vara färdiga, skymtades inte en kotte. En timme senare började afrikanerna dyka upp, men först vid 6.45 började bussen rulla mot Addis. En tolv timmar lång resa spenderades i bussen, som denna gång inte var lika livad som på vägen till Chencha. Resan gick bra, inga påkörda barn eller djur, men lunchen blev däremot en dyr historia. När vi kom in på restaurangen så såg det lovande ut, men fasaden återspeglade inte insidan. Vi fick betala 50 birr var för en liten skål med tattit ris och hemma i Addis får man en stor och god portion för bara en femtedel av priset.


Vid sextiden mötte vi Addis Abebas trafikkaos och det tog oss 40 minuter att korsa staden. När vi kommit av bussen fick vi ta taxi hem.

Kvällen fortsatte sedan i stor glädje då vi fick äta gott, duscha av oss all lera från dagarna i Chencha och använda en riktig vattentoalett. Det kändes som att komma till himmelriket. Man uppskattar det som man tar för givet när man inte har tillgång till det.


Dagen bottennapp: Den dyra maten på restaurangen

Dagens höjdpunkt: En låååång varm dusch

Dag 10 - 26 okt.

Dagen började med frukost och sedan var det dags för kyrkbesök. Kristin och Sara var de enda som gick dit, vi andra var hemma och vilade upp oss. På hemvägen från kyrkan blev de följda av en stor klunga barn som var förundrade över att se vita människor.


Vid tvåtiden intog vi en vanlig etiopisk lunch. Då Linn skulle gå på toa efter maten fick hon en chock då hon så ett nyslaktat får som hängde på toalettväggen. För etiopierna var detta inte alls något konstigt.


Kristin och Linn tillbringade eftermiddagen på hästryggen bland stirrande barn, vuxna, får, getter och kor. Detta kostade 20 Birr. 10 för hästen och 10 för sadeln. Efter ridturen gick vi hem till Geizachews mamma på kaffeceremoni vilket innebar att de gjorde kaffet på hela bönor. Etiopierna är kända för sitt fina kaffe som de gärna bjuder på. Det dricks dock oerhört små mängder varje gång till skillnad från vi i Sverige som dricker hela muggar flera gånger om dag. Vi andra var på gästhemmet och kollade på The Assassination of Jesse James.


På kvällen försökte vi lära Brooke, vår etiopiske vän, några svenska ord. Han lärde sig att säga: ”Ska vi gå?” och ”sjuksköterska”. Vi insåg att svenska inte är något lätt språk gällande uttal.


Tillbaka på gästhemmet packade vi för att kunna bege oss mot Addis tidigt morgonen därpå. Jakob mådde fortfarande dåligt och somnade snabbt. Klockorna ställdes 05:00.
Denna natt drömdes det om duschar, vattentoaletter och godare mat.


Dagens bottennapp: Jakob är fortfarande dålig

Dagens höjdpunkt: Sista dagen i Chencha

Dag 9 - 25 okt.

Dagen började som vanligt med frukost vid halv nio. Det vill säga att vi är där halv nio och att vi sedan får sitta en lång stund och vänta på att maten ska serveras. Denna väntan vekar vara en del av kulturen, eftersom vi får erfara detta vid varje måltid. Här finns varken mjölk, yoghurt eller fil att köpa i affär, så vi får varje morgon specialbeställa mjölk. Det tar ett tag att få den eftersom bonden inte börjar mjölka förens vi sätter oss och äter frukost. Därför är det alltid vi tre som sitter sist kvar vid bordet och väntar på att kunna äta vår müsli med mjölk.


Dagens första aktivitet var rundvandring för mer officiellt titta närmare på WSG:s arbete i Chencha. Vi började med att besöka ett bibliotek och se pågående byggnation av ett nytt gästhem. Byggtekniken skiljer sig mycket från den vi har i Sverige. Byggställningarna som vi vanligtvis ser i stål är här gjorda av trä och ser allmänt rangliga ut. Därefter begav vi oss återigen till gården för att officiellt se hur det såg ut. Det kändes ganska onödigt att gå dit eftersom vi redan hade varit där två gånger tidigare men det var bara att se glad ut eftersom vi inte ville göra dem besvikna. Gården skulle byggas om till ett en samlingsplats för hela WSG:s arbete här i Chencha och djuren skulle flyttas till en plats en bit bort där en ny ladugård håller på att byggas.


Trötta ben efter gårdagens långa vandring och syrefattig luft tog ut sin rätt och vi fick välförtjänt vila innan spagetti och tomatsås. Varje lördag är det marknad här i Chencha, så den passade vi på att besöka. Det var Kristin, Anna och Linn som tillsammans med några etiopier från WSG gav sig ut i vimlet av människor. Aldrig förut har vi blivit så förföljda. Det var ett rent oorganiserat kaos med ivriga säljare, rastlösa barn och betande djur. Vi hade som en stor klunga efter oss med barn som ropade farench, hello och what’s your name efter oss. Man blir som tokig på alla jobbiga små barn, som egentligen är söta och inte vill något illa, fast man för stunden bara vill slippa dem.

Det kommer att bli väldigt skönt att komma hem till Sverige, där man kan smälta in och slippa alla stirrande ögon och kommentarer. Vi förstår nu hur det är för människor från andra länder och med ett annat utseende att komma till Sverige. Det är nog inte helt lätt alla gånger. Med hjälp av förståelse kan vi nu bemöta människor på ett bättre sätt än vad vi tidigare gjort. Det är en värdefull erfarenhet att vara invandrare i ett annat land.


Idag har många blivit sjuka. Av oss sex, Linn, Sara, Ted, Kristin, Jakob och Anna, som är kvar i Chencha så har tre insjuknat. Linn har blivit jätteförkyld och hennes hals har svullnat igen. Ted, som har diabetes fick ett kraftigt sockerfall på eftermiddagen och blev förlamad i halva kroppen, som tur var fick han en spruta i benet av hans flickvän Sara och förlamningen släppte. När sockernivån stabiliserats fick han migrän och har spytt åtskilliga gånger. Jakob har fått i sig något konstigt och har fått ont i magen. Eftersom han mår illa har han legat i sängen hela eftermiddagen. Det är så tråkigt att se att ens vänner mår dåligt. Det är jobbigt att så många har blivit sjuka här i Chencha med tanke på att det är lågt från sjukvård och 12 timmars resa tillbaka till Addis i övermorgon. Vi hoppas att det går över.


Dagens bottennapp: Att så många har blivit sjuka

Dagens höjdpunkt: En dag utan regn

Dag 8 - 24 okt.

På förmiddagen vandrade vi på den helt otroligt vackra etiopiska landsbygden. Under fyra timmars vandring besökte vi tre av barnens hem. Det var spännande och intressant att höra deras berättelser och få se hur familjerna bodde. Vi blev varmt välkomnade av glada mammor som kramade oss i evigheter innan vi fick stiga in i deras hyddor. Där inne intervjuade vi barnen om hur livet var i Addis och om deras känslor om att få träffa sina familjer igen efter alla dessa år. I hyddorna var det svårt att se, dels på grund av mörkret och dels på grund av röken. Djuren och människorna lever tillsammans i hyddorna, vilket gör att de håller värmen trots kylan utomhus. Vägen fram till de små hyddorna, som visserligen hade flera meter i takhöjd, bestod bara av små hala, leriga stigar. Vi lyckades att inte trilla en enda gång, vilket var väldigt skönt, eftersom tvättmöjligheterna här inte är speciellt stora.


Något som skiljer den etiopiska landsbygden från den svenska är inte bara byggnadernas standard, utan även det kuperade landskapet. Bergens slutningar är fulla av odlingar och det är en vacker vy som vi kommer att sakna.


Trötta och utsvultna efter dagens vandring fick vi Engera och tuppen som vi igår gol för sista gången. Eftermiddagen blev lugn och vi fick tid att vila.


Vid lunchen hade de lovat att vi skulle få europeisk mat till middag, något som vi verkligen såg fram emot. Det skulle bli gott att få lite variation till Engeran. Vi fick stekta, saltade potatisskivor, ris och ännu en spännande kötträtt. Det var stekt åsna med rotfrukter. Mums!

Efter maten umgicks vi hela kvällen och detta var mycket trevligt. Vi delade med oss av våra kulturer och traditioner, sjöng sånger och spexade för varandra. Vi blev bjudna på riktigt etiopiskt kaffe och sockrade popcorn.
Det har minst sagt varit en händelserik dag vad det gäller maten.


På väg tillbaka till gästhemmet, där vi bor fick vi för första gången se en riktig stjärnhimmel. Den var fantastisk vacker och vi önskar att vi kunde ta med oss den hem, så att ni också får se den. Himlavalvet var runt och proppfullt av stjärnor som lyste upp vägen som vi gick. Här finns inga gatlyktor som stör, vilket gjorde upplevelsen ännu starkare.


Bottennapp: Leran, som satte sig som klister under skorna. Det blev en extra sula som gjorde det svårt att gå.

Dagens höjdpunkt: Den otroligt goda maten i kombination av etiopiskt och svenskt spex, samt den stora, klara stjärnhimlen.

Dag 7 - 23 okt.

Efter frukost gick vi till en gård i WSG:s regi, där Lotta är med och stöttar gården ekonomiskt. Det var intressant att få se deras arbete, eftersom ungdomar i korskyrkan har hjälpt till att samla ihop pengar till att köpa in djur till gården. Tanken med gården är att familjer ska kunna ha en ko, så att de slipper skicka sina barn till som barnslavar till Addis. När vi kom dit så märkte vi att detta inte hade hänt ännu. Det var två anställda som skötte om gården och det fanns inte så många djur som det skulle vara. De hade sålt några för att de blivit sjuka. Efter att vi besökt gården gick vi en promenad vidare till kyrkan där barnen skulle få möta sina föräldrar.


Barnen sprang mot sina föräldrar och det blev ett stort kramkalas. Glädje och lyckan var otroligt stor efter många, många år, i vissa fall tio år sedan senaste möte. Afrikaner, som vad vi sett, inte visar så mycket känslor i vanliga fall var nu mycket känslosamma. Efter att familjerna kramat om sina barn gick vi alla in i kyrkan för en liten ceremoni. Barnen visade sedan sin glädje och tacksamhet genom att sjunga några av de sånger som de ihärdigt hade sjungit på bussen. Borgmästaren för Chencha höll tal och några ansvariga för WSG pratade lite.

Yonas, en av de ansvariga, frågade föräldrarna hur många av dem som ville att deras barn skulle få komma hem permanent om de fick ekonomiskt stöd från WSG. Vi alla trodde att en hel sjö av händer skulle sträckas upp, men till vår stora förvåning var det bara två som stäcktes upp till en början. Efter en mer ingående förklaring stäcktes ytterligare några få händer upp. Vi kände medlidande med barnen som hade föräldrar som ville att de skulle bo i Addis. Föräldrarna hade inte hört barnens egna upplevelser av slaveriet vid detta tillfälle. Förmodligen tror de att barnen har det bättre i huvudstaden, eftersom de kom hela, rena och välfriserade och får utbildning. Kanske kan fyra dagar tillsammans med barnen få föräldrarna att ändra åsikt, då de får höra barnen berätta själva.


Om barnen vill stanna kvar här i Chencha eller åka tillbaka till Addis varierar. De mindre barnen vill oftast stanna hemma i Chencha, vem skulle inte vilja vara hos mamma? Medan de äldre ser en ljusare framtid i Addis, där de har större möjligheter till bra utbildning. Lotta berättade för oss att barnen är slavar upp till 18 år ålder, men varför och vad som hände sedan visste hon inte.


Under ceremonin i kyrkan var det tolkning till föräldrarna, som inte talar amarinja. Människorna i Chencha pratar nämligen inte samma språk som de som bor i Addis. Detta gör att barnen som blir hämtade av arbetsgivarna är helt utelämnade och måste lära sig ett nytt främmande språk. För många blir detta ett problem, då de vill rymma från sitt slaveri och bli gatubarn eftersom de inte kan kommunicera med andra.


Efter en regning promenad tillbaka till huset där vi äter fick vi något mycket speciellt och annorlunda att äta. Ingen av oss har tidigare ätit detta. Inte så konstigt, eftersom det som stod på dagens meny var kotarmar. Det låter inte så gott och det var det inte heller, tyckte Anna och Jakob som smakade.


Näst på schemat var Volleyboll. Vägen dit var minst sagt lerig, man halkar runt på en ojämn och stenig väg. Sulorna var inte längre bara gummi utan bestod även tre centimeter tjock etiopisk rödlera. Varenda muskel spändes i kroppen för att undvika ett fall på det hala underlaget. Väl framme mötte svenskarna etiopierna som var med på resan. Trots hemmaplan vann vi stort.

En stor skara barn samlades och var mycket nyfikna på oss utlänningar, som de kallar Farench. Detta ord är något som förföljer oss vart vi än går och vi börjar fundera på om vi är de enda vita som de någonsin sett.


Tillbaka i huset där vi äter fick vi under väntan på maten skåda första steget i tillagningen av kommande dagens lunch. Med en minst sagt slö kniv skars tuppens hals av. Vi kan nu garantera att det inte är en myt att tuppen flaxar runt som en galning efter att den blivit av med sitt huvud. Efter detta beskådande var det dags för mat. Det serverades falsebananas, som är en växt som man gör pulver av. En annorlunda konsistens och smak, godare har vi ätit. Ni kanske tycker att vi är kräsna av oss, men ni hade nog tyckt detsamma. Här smakar nästan allt likadant, surt och beskt. All mat är annorlunda mot hemma, det enda som påminner oss om det ljuva Sverige är coca colan, potatisen och riset.


Som vita i detta samhälle blir man särbehandlad. När vi ska äta sitter etiopierna utmed väggarna och tittar på medan vi äter innan de själva tar sig mat. De är väldigt hjälpsamma och gör allt för att vi ska trivas. Detta är ibland påfrestande då de mer än gärna vill bära våra väskor och hjälpa oss på olika sätt.


Dagens bottennapp: Tarmarna och falsebananas var inte riktigt vår grej

Dagens höjdpunkt: Att få se barnens återförening med föräldrarna

Dag 6 - 22 okt.

Idag började den långa resan mot Chencha. Vi skulle bli hämtade på gästhemmet klockan 6, men eftersom afrikaner och tid inte alltid går ihop blev vi hämtade tjugo minuter senare. Den stora bussen gick sedan 40 minuter senare från WSG:s kontor. Bussen var full av förväntansfulla barn som skulle få möta sina föräldrar. Barnen som följer med på resan är barnslavar som bär ved och väver, vilket vi tidigare berättat och de har inte fått träffat sina familjer på flera år. Lotta har anordnat så att barnen är lediga från sitt slaveri under en vecka och får återförenas med sina nära och kära. Sorgligt nog måste de återvända till Addis och forstsätta det hårda arbetet.

Glädjen som var på bussen var enorm. Resan som varade i tolv timmar tillbringades i sång och jubel och ständigt klappande händer. Att få en blund var svårt. Trots att alla barnen är jättefattiga och under slaveri, så är de ändå glada.

En kombination av skumpiga vägar och en halvt sovande chaufför som går på kaht gjorde det hela mycket spännande. Allting som var i vägen för bussens framfart fick fly för sina liv då bussen flög fram i slalom. Många gånger kändes det som om att vi skulle köra över någon, men chauffören hade nog mer koll än vad vi trodde. På vår resa söder ut i landet passerade vi många byar och fick se livet utanför storstaden. Det var otroligt fattigt och alla levde i lerhyddor eller plåtskjul. Vi stannade till efter nio timmar för att äta lunch och vi svenskar var mycket hungriga, afrikanerna däremot verkade inte alls tycka att det var långt mellan målen. Afrikanerna får tidigt lära sig att undertrycka sina behov som att äta och gå på toa, detta hade de en dag som denna mycket stor nytta av. Vi fick under resans lopp utöver lunchpausen två kissepauser mitt ute i bushen, där varken klosett eller ståtoa existerade. Det var bara vi och snåren.


Med en timma kvar att åka skymtades skylten ”Chencha” och ljudvolymen i den lilla, då illaluktande bussen, steg till max. Tio minuter senare känds svettlukten stickande i näsan ännu mer intensivt. Vi anlände sedan i mörkret till den lilla bergsbyn och vi blev bjudna på ett mål mat. Vi tilldelades sedan två rum på ett gästhem, med lite lägre standard än det som vi har i Addis. På området finns det bara ståtoa och ingen dusch, elektriciteten kommer och går som den vill. Det kommer bli lyxigt att komma tillbaka till Addis.


Dagens bottennapp: resan, med för mycket ljud och små säten och skumpiga vägar

Dagens höjdpunkt: att efter 12 timmar få krypa ner i en säng

Dag 5 - 21 okt.

Det första vi gjorde idag var att gå till smedjan för att få ett pris. Kipos, vår käre tolk, följde med oss. Väl där visade smeden oss rören han skulle använda, det var fyrkantiga järnprofiler. Lite större dimension än den vi använde till prototypen men detta fungerar minst lika bra. Han sa även att han skulle använda sig av cykelhjul eftersom han ansåg detta vara bäst och möjligt att hitta med tanke på den diameter som behövs. Priset på vagnen skulle bli 700 birr och 400 av dem i handpenning. Vi gav honom handpenningen direkt så att han kunde börja. Han skulle vara färdig med vagnen på tisdag. Vi kommer hem från resan till Chencha på onsdag, så först då kan vi kolla på vagnen och om han håller sitt löfte och ingenting behöver ändras även hämta vagnen då. Med tanke på att vi är i Afrika och saker och ting inte fungerar som i Sverige kan vi inte veta om vi har en vagn nästa onsdag eller inte men smeden vad vi kan se verkar seriös och duktig. Kipos sa även att smeden inte hade några frågor utan allt under var solklart. Vi hoppas och tror att han är pålitlig.


Därefter tog vi taxin till Arrat Kilo för att filma, besöka ett internetcafé och handla. Vi började med att gå till internetcaféet, det kostade 20 cent/min. Detta är i svenska kronor 15 öre, man känner sig väldigt rik här. Vi försökte till en början komma in på bloggen men misslyckades på grund av den otroligt sega uppkoppling. Datorerna såg förhållandevis nya och fräscha ut men det hjälpte inte. Efter att ha bytt dator och strategi satt vi ytterligare en halvtimme utan resultat. Vi kom in på hotmail, lyckades logga in och skriva hela emailet samt klistra in inläggen till bloggen men att skicka eller spara utkast var lönlöst. Efter att ha försökt en timma gav vi upp och betalade 6 birr för att sedan ge oss av dystra och irriterade på det förbaskat sega nätverket. En som bor på samma ställe som oss hade suttit en timma men då lyckats få iväg ett e-mail, hon hade väl tur. Att sitta framför en dator som tänker i en kvart innan den påbörjar nästa steg är kanske bra för oss svenskar som är vana vid att det går snabbt. Vi kan behöva ta det lite lugnt ibland och öva vårt tålamod.


Under vår långa väntan på internetcaféet gick Jakob ut på gatan för att filma lite. När vi sedan var hemma för att lägga in filmen på datorn krånglade kameran och vi vet inte vad det är för fel på den. Allt är svart vad vi har kunnat se än så länge på filmen. Vi är säkra på att vi inte har spelat över så filmen måste ligga någonstans på bandet. Vi får undersöka detta mer noggrant när vi kommer hem och här nere filma så pass mycket att vi klarar oss om filmen skulle vara borta.


Till sist gick vi till supermarket och handlade inför kvällen och vår resa. Allt här är väldigt billigt med svenska mått mätt. Kilopriset på bananer är 5 birr och för apelsiner 7 birr. Västerländska varor som pringels, pepsi och snickers har samma pris som i Sverige. Det höga priset är anledningen till afrikanerna själva inte köper dessa varor.


Vi tog taxin hem och åt lunch. Det blev en risrätt och engera. Något som vi måste göra innan vi sover är att packa för den resa som vi imorgon ska göra till Chencha. Vi kommer att sitta i buss i 17 timmar och resan börjar klockan sex på morgonen. I Chencha stannar vi i en vecka.


Dagens bottennapp: Den grymt sega internetuppkopplingen som gjorde att vi inte kunde lägga upp bloggen. Jakob såg en katt som hade brutit benet och låg och skrek, det tyckte han var hemskt.

Dagens höjdpunkt: Det verkar lovande med tillverkningen av vagnen.


Tillägg: Efter att dagens inlägg skrevs fixades problemet med filmkameran, så det känns grymt bra.

Dag 4 - 20 okt.

På förmiddagen åkte vi runt och besökte skolor och hem som WSG, Win Souls for God, driver. Vi var på tre skolor där barn mellan 4-15 år får lära sig grunderna i matematik, engelska och amarinja. Barnen får möjlighet att gå där gratis för att sedan kunna vidareutbilda sig på statliga skolor. Flera volontärer från Sverige hjälper till och undervisar engelska på skolorna. Barnen får även ett mål mat om dagen på skolan. På kvällarna erbjöd skolan tillfälle för familjerna att gå i familjerådgivning. Kunskapen om sjukdomar, hygien och barnuppfostran är mycket liten i Etiopien.


Barnslaveri finns det väldigt mycket här i Addis Abeba. Föräldrar som bor i södra Etiopien skickar sina barn hit på grund av att de själva inte kan försörja dem. Familjerna blir även lovade pengar som aldrig kommer och samtidigt tror barnen som jobbar att pengar skickas till familjen. Arbetsgivaren tar allt. Flickorna får som vi tidigare nämnt bära stora vedknippen och pojkarna får sitta och väva. Arbetet sker under mycket dåliga förhållanden där pojkarna väver i små trånga mörka rum och har inte ens en säng att sova i om natten. Flickorna går upp tidigt på morgonen för ett berg och samlar hela dagen för att på kvällen bära ner dessa stora knippen. WSG köper fri ett antal pojkar varje år och ger dem utbildning och möjlighet att arbeta. De får under tiden på hemmet, där de bor, lära sig att försörja sig själva och stå på egna ben. Efter ett år får de klara sig själva då WSG tar in nya på hemmet. Vi har idag besökt två pojkhem där vi fick se deras arbete. De vävde riktigt fina schalar och vi köpte av dem för att gynna deras arbete. På hemmet får de sova i riktiga sängar. De arbetar tisdag till lördag för att sedan sälja på söndagar och vara lediga på måndagar. Utanför ett av pojkhemmen träffade vi på kvinnor som bar ved. Vi fick känna på den tyngsta och den verkligen tung, ca 70 kg. Det var en äldre kvinna som bar den. De yngre flickornas bördor vägde ca 30-40 kg. Att varje dag gå upp och ned för berget sliter ut flickornas kroppar och många har svårt för att få barn sedan eftersom deras bäcken blir vanställda.


Två hem för före detta prostituerade besökte vi även idag. På ett hem lärde flickorna sig sy. De sydde dukar, förkläden och skoluniformer till barnen som går i skolan. På det andra hemmet fick flickorna utbilda sig. Nästan alla hade små barn som sprang runt. En flicka som kommit till hemmet för ett år sedan var bara 12 år gammal. Som prostituerad behöver de ha 15 kunder varje dag för att få bröd så att de överlever. De bor i ett litet skjul som en hallick hyr ut till dem.


Det sista stället vi var på var WSG:s kontor. Detta låg i en historisk byggnad som funnits i 150 år men som fortfarande var i mycket fint skick. Där delade man ut mat till 70 barn varje dag.


Efter att fått mat i magen begav vi oss återigen med vår tolk Kipos till smedjan för att ge dem måtten på vagnen och visa bild på prototypen som vi gjort i Sverige. Väl där sa de att det var möjligt för dem att göra vagnen inom en dryg vecka. De skulle även skaffa hjul åt oss. Vi bestämde att vi skulle komma tillbaka imorgon för att få ett fast pris av dem. Utan Kipos hade vi aldrig kommit så långt som vi har gjort. Att kommunicera med lokalbefolkningen som inte kan engelska skulle ha varit väldigt svårt näst intill omöjligt utan vår kära Kipos. Han jobbar som skoputsare utanför vårt område och har lärt sig engelska igenom att putsa besökares skor och samtidigt prata med dem. Han är väldigt duktig på engelska och förstår snabbt vad man vill säga.


Dagens bottennapp: Att få träffa den lilla 12-åriga flickan som tidigare varit prostituerad. Hon var så liten och det smärtade att se henne.

Dagens höjdpunkt: Att få en inblick i WSG:s arbete tillsammans med de andra svenska ungdomarna.

Dag 3 - 19 okt.

Efter dagens frukost följde vi med Maria, som bor granne med oss, till kyrkan. Vi behövde ta två taxi för att komma till den engelskspråkiga gudstjänsten som skulle vara i en kyrka på andra sidan staden. Taxiresan gick på 3 birr för oss var, vilket motsvarar knappt 3 svenska kronor. Taxiresorna är något av något av det mest galna vi varit med om, och det som verkar hur ostrukturerat som helst är i själva verket ett organiserat kaos. Det går till på följande sätt; en vild etiopisk man kör den tolvsitsiga Toyotan medan en annan galning tar betalt mellan varven som han skriker vart taxin ska, lassar på och av människor och hänger halvt ut genom sidofönstret. Till skillnad från Sverige så knör man ihop på sätena även om det egentligen är fullt och inte finns plats för fler. I Afrika existerar inte det personreviret på samma sätt som i västvärlden. Varje taxibuss kör sin speciella rutt med bestämda hållplatser. Det är många taxibussar som kör samma rutt och det finns många olika rutter som alla tillsammans utgör en motsvarighet till vårt svenska bussnät. Skillnaden är att taxibussarna inte kör efter någon tidtabell, utan kör så fort de blir fulla. Fordonen är inte speciellt välvårdade, de har inga bälten, inga blinkers och är buckliga och tilltryckta efter all brutal körning. Fönstren är öppna så avgaserna kommer rakt in i lungorna. För det mesta är det fin asfalterad väg, med vägmarkeringar som de flesta bara skiter i. Alla bufflar sig fram i trafiken och hastighetsbegränsningar är inget som verkar existera.


En kille på bussen som vi frågade om vägen till kyrkan sa att han kunde hjälpa oss. Han visade oss till en grusväg och sa att vi skulle gå rakt fram, men det visade sig att det inte var rätt alls. Vi gick en stund tills vi kom till en återvändsgränd där en liten kille som hette Elias hjälpte oss till kyrkan. Först var vi osäkra på om han kunde vägen eftersom han tog med oss på väldigt små och krokiga vägar. Det är även så att afrikaner vill göra det bästa av situationen trots att de inte vet vägen eller svaret på en fråga så drar de till med något som låter bra för att få ett bra slut på konversationen. Till slut kom vi fram till kyrkan, där gudstjänsten redan hade börjat. Vi blev visade till en bänk längst bak i ett litet rum på sidan av scenen, där vi inte såg mycket. Vi trodde att vi hade hamnat på den engelsktalande gudstjänsten, men istället fick vi sitta i två timmar och lyssna på den obegripliga amarinjan.

Då gudstjänsten var slut blev det en lika spännande taxifärd tillbaka. På vägen hem stannade vi till vid ett supermarket och köpte lite mat.


Vi hade med oss en kontaktomvandlare med många olika sorters kontakter för att vara säkra på att det skulle fungera, men ack nej, så roligt skulle vi få inte ha det. Ingen av kontakterna passade till uttaget som fanns på vårt rum. Som tur var fick vi igår låna en annan kontaktomvandlare av Lotta som fungerade till ojordade kontakter. Kontakten till datorn och fördelardosan passade alltså inte. Idag lyckades vi pruta till oss en kontaktomvandlare som i sin tur kunde användas till vår egen kontaktomvandlare innan vi kunde koppla in en hederlig svensk fördelardosa. Så nu kan vi ladda datorn igen.


Efter att vi ätit lunch åkte vi till lyxhotellet Hilton för att växla våra dollar till den etiopiska valutan Birr. Lotta ville visa oss stadens lyx och tog oss därför till hotell Sheraton. På vägen dit gick vi i små gränder mellan plåtskjul. Vi såg en liten pojke som vallade sina getter, men vi blev inte så glada över det vi såg. Pojken slog och misshandlade sina getter, som var magra och taniga. Han hade även vanställt ett av djuren med ett snöre hårt knutet om benet. Lotta, som är en sann djurvän, blev minst sagt vansinnig och skrek åt honom att det inte var rätt att misshandla de oskyldiga djuren. Pojken bara skrattade åt henne, tills han insåg att hon var allvarlig och han tog bort snöret runt getens ben.


Efter all fattigdom vi sett på vägen kom vi, på grund av vår hudfärg, utan problem in på Sheratons område. Det var mycket flott och överdriven lyx. Lotta trodde att det hotellet var bland top tio bland världens lyxigaste hotell. Det fanns ett stort poolområde där man kunde bada för 100 birr, ca 75 kr om dagen om man inte var hotellgäst.

Kontrasten var stor mellan hotellet i all sin lyx och slumområdet som låg precis på andra sidan muren som omgav hotellet. För att gästerna inte ska behöva se slummen har man målat och satt upp en kuliss.


För att kunna sätta ett exakt mått på vår ritning av vagnen var vi tvungna att leta upp en vattendunk att ta mått på. Vi hittade en pojke med en dunk som vi sett många andra bära omkring på också och vi bestämde oss för att fråga honom om vi fick mäta hans dunk. Han förstod inte riktigt, men vi lyckades ändå ta mått och vi gav honom en slant som tack för hjälpen. Det blev då ett väldigt ståhej. Människor runt omkring skrek och lät upprörda över händelsen. Vi förstod inte riktigt vad som hände, men det verkade ändå som att det inte var så populärt att tre vita människor la sig i deras vardagssysslor.


Ännu en dag som var full av intryck och nya kunskaper. Vi har åkt taxibuss fem gånger idag, så vi börjar komma in i det hela. Nu ska vi sova och samla krafter inför en ny dag.


Dagens bottennapp: Den vanställda geten

Dagens höjdpunkt: Den lilla hjälpsamma grabben Elias, som var grym på engelska.

Dag 2 - 18 okt.

Vi väcktes av en fantastisk soluppgång över den afrikanska landsbygden. Det började lukta matos vid femtiden och frukost serverades. Väl framme på flygplatsen så gällde det att fixa ett visum. Efter att fyllt i ett flertal konstiga papper och fått ett klistermärke i passet var visumet ordnat. Vi möttes av Sara och Yonas som kom för att hämta oss. När vi skulle lyfta in vårt bagage i bilen kom tre afrikaner och nästan ryckte våra väskor ur händerna på oss. Det visade sig att de ville ha pengar för en tjänst som vi inte hade bett om.

Vi bjöds på en vansinnesfärd utan säkerhetsbälte genom Addis Abebas stora gata Boleroad där varken trafikregler eller katalysatorer existerade. Vi var chockade!

På färden fick vi reda på att Addis har den mest ohälsosamma luften av alla världens storstäder och att det på morgonen ligger ett tjockt lock med avgaser över staden. Stockholm har däremot världens renaste storstadsluft, kontrasten var stor.

Tiden här i Etiopien enligt den europeiska tidräkningen är en timma efter svensk tid. Etiopiernas egen klocka är däremot sex timmar före/efter. På gatorna så finns det mycket millenniumaffischer och det beror på att de firade millenniumskifte den 11 september förra året. De räknar också med 30 dagar i varje måndag och de år som det är skottår är det 13 månader på ett år. Idag är det alltså 9 oktober 2001.

När vi kom fram hölls det en volleybollturnering som vi tittade på efter att ha ätit frukost tillsammans med de andra ungdomarna som bor här på gästhemmet. Det är många svenska ungdomar som är här och gör volontärarbete på skolor och sjukhus. Det var roligt att det var fler ungdomar här. Under frukosten fick vi bekanta oss med Etiopiens nationalrätt, Engera. Det är en pannkaksliknande surdeg med olika tillbehör. Inte det godaste vi har ätit, men helt okej. Efter en rundvisning i köket på gästhemmet fick vi flytta in i vårt rum. Rummet var ca 18 m² stort med tre sängar och elektricitet. Vi blev glada över de fräscha toaletterna och duschen. Vi var nu trötta så vi gick och la oss i de överraskande mjuka sängarna. Tre timmars sömn och vi var redo för att leta upp en smed. Vi hittade en, och med hjälp av Lotta och en tolk så fick vi reda på att det nog var möjligt att tillverka vagnen där. På måndag ska vi gå dit igen med exakta mått på ritningen.

På väg tillbaka till gästhemmet handlade vi mat i stånden som har allt från mat och kläder till keramik och CD-skivor. Vi åt en gemensam kvällsmat, som bestod macka, ägg, frukt och mjölk. Lotta berättade då för oss om den afrikanska kulturen, som skiljer sig mycket från den svenska. Ett hierarkiskt system utgör rangordningen i familjerna, där männen står högst, kvinnorna kommer näst, sen barnen i åldersordning och kön där pojkar står över flickor och tillsist djuren. För att visa sin makt slår man den lägre stående. Männen slår kvinnor och barn, kvinnorna slår barnen och barnen slår djuren. Mängden mat tilldelas efter rangordningssystemet.



Det har varit en händelserik dag med många intryck. På gatorna är det fullt av människor, barn som springer runt och leker, tiggare utmed vägkanterna och entusiastiska försäljare. Aldrig någonsin har vi känns oss så uttittade. För barnen är status att hälsa på en vit människa, så det var många små händer som sträcktes fram.

Inte nog med att det var människor och småaffärer över allt, de asfalterade och steniga vägarna fylldes även av skräp, bajs, avgaser och damm. Vi mötte barnslavar, enbart flickor, som kom med vedknippen på ryggen, dessa vägde mer än dem själva. Lotta berättade för oss att de flickorna går upp tidigt på morgonen för att bege sig upp till berget Intoto, som ligger en bit utanför staden, för att samla ved som de vid dagens slut bär ner från berget. Det är svårt att se dessa flickor som ingen verkade bry sig om.


Dagens bottennapp: Avgaserna och den smutsiga luften som kändes av i näsa och luftrör

Dagens höjdpunkt: Vårt rum som var fräscht och de mjuka sängarna

Dag 1 -17 okt.

Vid åttatiden idag åkte vi mot landvetter från Borås för att flyga till Stockholm, Arlanda. Efter att ha hämtat ut vårt bagage och låst in det i bagageskåpen började den långa väntan. Det var nu nio timmar kvar innan planet mot Etiopien skulle lyfta. Vårt tidsfördriv blev kortspel, en film, strosande på Sky City och en lång lunch på Mc Donalds. Det blev en del köande och många kontroller innan vi till slut fick ta plats på planet. Alla fick kudde och filt för att kunna sova gott, hörlurar för att kolla på film och lyssna på musik. Mat serverades strax efter att vi lyft och därefter släcktes kabinen ner. Maten var varm och god och vi vart positivt överraskade.

Vi vaknade i Rom, där vi mellanlandade på Flygplatsen Leonardo Da Vinci. En timme av italienskt kaos där vi fick trängas med människor och handbagage under lampornas intensiva sken. Vi ville sova!

En dag kvar.

Nu är det en dag kvar... Ska bli riktigt kul och spännande. 

Vi är inte säkra på om vi kommer att kunna uppdatera bloggen när vi är därnere. Internet fungerar inte riktigt lika bra som här i Sverige om man säger så. Om det inte kommer några fler inlägg på ett tag så vet du nu varför. 

Här kommer en liten dikt:

Vad kommer resan att mig lära?

Nytt perspektiv på nära och kära?

Kommer jag hem med ett hjärta i bitar?

En bild om hur det blir jag nu ritar.

Kommer jag att vara densamma, 

efter jag träffat barn utan mamma?

Av: Kristin Isacsson

Ha de bra!

Projektmöte.

Nu är det fyra dagar kvar tills vi åker. Väskorna ska stängas, pengar ska växlas och allt ska tänkas igenom en extra gång innan vi lyfter från Arlanda. Det känns nu skönt att vi innan har träffat både Lotta Backman, Gizachew och Yonas som kommer finnas därnere. På gästhemmet, där vi kommer bo, kommer det även att finnas en del svenskar vilket också är skönt. 

Hoppas att ni kommer följa vår blogg nu under resan. Vi kommer skriva varje kväll och lägga upp så fort vi kan. Internet därnere funkar lite till och från. 

Anna, Jakob och Kristin.

Fredagen den 17 oktober

Den 17 oktober bär det av mot Addis Abeba. Förberedelserna har pågått i månader och nervositeten kommer sakta krypande. Nu är det snart inte bara en dröm, det är på riktigt. 

När vi kommer ner kommer vi att tillverka en vagn att dra vattendunkar på för att sedan introducera den i en familj. Familjen kommer sedan att få vagnen och vi kommer att spela in en film om vagnens process samt resan. 

Samtidigt så tror vi att vi kommer att lära oss mycket och få en upplevelse vi aldrig kunnat drömma om. Vi kommer bo på ett gästhem som drivs av WSG, Win Souls for God. Organisationen har många olika arbeten igång som ni säkert kommer att få höra mer om. Bland annat så utspisar 700 barn och ammande mödrar varje dag. 

/De tre musketörerna genom Kristin ;)