Dag 7 - 23 okt.

Efter frukost gick vi till en gård i WSG:s regi, där Lotta är med och stöttar gården ekonomiskt. Det var intressant att få se deras arbete, eftersom ungdomar i korskyrkan har hjälpt till att samla ihop pengar till att köpa in djur till gården. Tanken med gården är att familjer ska kunna ha en ko, så att de slipper skicka sina barn till som barnslavar till Addis. När vi kom dit så märkte vi att detta inte hade hänt ännu. Det var två anställda som skötte om gården och det fanns inte så många djur som det skulle vara. De hade sålt några för att de blivit sjuka. Efter att vi besökt gården gick vi en promenad vidare till kyrkan där barnen skulle få möta sina föräldrar.


Barnen sprang mot sina föräldrar och det blev ett stort kramkalas. Glädje och lyckan var otroligt stor efter många, många år, i vissa fall tio år sedan senaste möte. Afrikaner, som vad vi sett, inte visar så mycket känslor i vanliga fall var nu mycket känslosamma. Efter att familjerna kramat om sina barn gick vi alla in i kyrkan för en liten ceremoni. Barnen visade sedan sin glädje och tacksamhet genom att sjunga några av de sånger som de ihärdigt hade sjungit på bussen. Borgmästaren för Chencha höll tal och några ansvariga för WSG pratade lite.

Yonas, en av de ansvariga, frågade föräldrarna hur många av dem som ville att deras barn skulle få komma hem permanent om de fick ekonomiskt stöd från WSG. Vi alla trodde att en hel sjö av händer skulle sträckas upp, men till vår stora förvåning var det bara två som stäcktes upp till en början. Efter en mer ingående förklaring stäcktes ytterligare några få händer upp. Vi kände medlidande med barnen som hade föräldrar som ville att de skulle bo i Addis. Föräldrarna hade inte hört barnens egna upplevelser av slaveriet vid detta tillfälle. Förmodligen tror de att barnen har det bättre i huvudstaden, eftersom de kom hela, rena och välfriserade och får utbildning. Kanske kan fyra dagar tillsammans med barnen få föräldrarna att ändra åsikt, då de får höra barnen berätta själva.


Om barnen vill stanna kvar här i Chencha eller åka tillbaka till Addis varierar. De mindre barnen vill oftast stanna hemma i Chencha, vem skulle inte vilja vara hos mamma? Medan de äldre ser en ljusare framtid i Addis, där de har större möjligheter till bra utbildning. Lotta berättade för oss att barnen är slavar upp till 18 år ålder, men varför och vad som hände sedan visste hon inte.


Under ceremonin i kyrkan var det tolkning till föräldrarna, som inte talar amarinja. Människorna i Chencha pratar nämligen inte samma språk som de som bor i Addis. Detta gör att barnen som blir hämtade av arbetsgivarna är helt utelämnade och måste lära sig ett nytt främmande språk. För många blir detta ett problem, då de vill rymma från sitt slaveri och bli gatubarn eftersom de inte kan kommunicera med andra.


Efter en regning promenad tillbaka till huset där vi äter fick vi något mycket speciellt och annorlunda att äta. Ingen av oss har tidigare ätit detta. Inte så konstigt, eftersom det som stod på dagens meny var kotarmar. Det låter inte så gott och det var det inte heller, tyckte Anna och Jakob som smakade.


Näst på schemat var Volleyboll. Vägen dit var minst sagt lerig, man halkar runt på en ojämn och stenig väg. Sulorna var inte längre bara gummi utan bestod även tre centimeter tjock etiopisk rödlera. Varenda muskel spändes i kroppen för att undvika ett fall på det hala underlaget. Väl framme mötte svenskarna etiopierna som var med på resan. Trots hemmaplan vann vi stort.

En stor skara barn samlades och var mycket nyfikna på oss utlänningar, som de kallar Farench. Detta ord är något som förföljer oss vart vi än går och vi börjar fundera på om vi är de enda vita som de någonsin sett.


Tillbaka i huset där vi äter fick vi under väntan på maten skåda första steget i tillagningen av kommande dagens lunch. Med en minst sagt slö kniv skars tuppens hals av. Vi kan nu garantera att det inte är en myt att tuppen flaxar runt som en galning efter att den blivit av med sitt huvud. Efter detta beskådande var det dags för mat. Det serverades falsebananas, som är en växt som man gör pulver av. En annorlunda konsistens och smak, godare har vi ätit. Ni kanske tycker att vi är kräsna av oss, men ni hade nog tyckt detsamma. Här smakar nästan allt likadant, surt och beskt. All mat är annorlunda mot hemma, det enda som påminner oss om det ljuva Sverige är coca colan, potatisen och riset.


Som vita i detta samhälle blir man särbehandlad. När vi ska äta sitter etiopierna utmed väggarna och tittar på medan vi äter innan de själva tar sig mat. De är väldigt hjälpsamma och gör allt för att vi ska trivas. Detta är ibland påfrestande då de mer än gärna vill bära våra väskor och hjälpa oss på olika sätt.


Dagens bottennapp: Tarmarna och falsebananas var inte riktigt vår grej

Dagens höjdpunkt: Att få se barnens återförening med föräldrarna